Ankdammen

Text: David Mamet. Regi: Olle Mårtens och Robert Chabi Bjurberg. Teaterverket på Paradiso 2, Kärrtorp
Musik: Martin Stenberg och Erik Stenberg. Medv: Olle Mårtens och Peter Nitschke

Ankdammen

Peter Nitschke och Olle Mårtens pratar, bråkar, slåss och tjafsar i Ankdammen.

Publicerad: 20 augusti 2008, 11.27. Senast ändrad: 20 augusti 2008, 11.34

Dramatiken dräller av djur med uppgift att tjäna som metaforer eller jämförelsematerial för att undersöka företeelsen "mänsklig själ". Möss blir jämförda med människor, måsar längtar, hundar ylar hemlösa.

Amerikanen David Mamet skrev sin pjäs Ankdammen 1972 som en kort, absurd fabel om förmågan att förstå, och fasa inför, sin egen dödlighet men också om hur människan skapat en på ytan rationell överbyggnad för det obevekligt djuriska inom oss. Civilisation kontra natur, reflexion ställd mot betingad reflex.

Pjäsen handlar om två gamla män som varje dag träffas vid en ankdamm och låter resonemang om fåglarna hålla tystnaden borta. Om och om igen blir ankorna symboler för naturen och dess gång – och därmed också tiden. Ankor har inte ångest inför lungcancer, funderar inte på global nedsmutsning eller på konsten att flyga. Ankdammen är en kort och rolig lektion om det mänskliga villkoret.

Teaterverket, en fri avknoppning av Vår teater, spelar nu Ankdammen – först på festivalen Paradiso 2 på Turteatern och sedan på Nytorgsteatern på Söder. Rollerna har fått byta karaktär, istället för två åldringar spelas männen av två stirriga grabbar. Pjäsen mister sitt tydliga drag av Beckettparafras.

Vladimir- och Estragonkopiorna som väntar på Godot är ersatta av adrenalin och testosteron. Ankdammen blir en bild av hopplöshet och instängdhet medan ynglingarna längtar till havet. En parkbänk, en tuva

plastgräs och en skål med vatten – mer än så behöver Teaterverket inte för att göra park och ankdamm. Jo, musik också. Gitarrslingor av stämningar och känsloförankring.

Det är intressant att uppleva hur innebörden av texten förändras efter åldersbytet på aktörerna. Det statiska är ersatt av rastlös alienering och ung – och därmed en fysisk och våldsam – känsla av maktlöshet. Olle Mårtens och Peter Nitschke pratar, bråkar, slåss och tjafsar för att hålla ledan och ångesten borta.

Regin betonar det absurdistiska draget, det att skildra en situation och en känsla, mer än att beskriva rollernas relation, över- och underlägen och absoluta maktstrukturer. Istället blir iscensättningen en beskrivning av hur män umgås, sällan via direkta känslor utan ofta genom upplevelser.

Uppsättningen är energisk, rak och kul och tar väl tillvara det mångdimensionella hos texten.

Lars Ring

LARS RING
08-13 56 09
lars.ring@svd.se